Den tredje dukningen jag gjorde som inlämningsuppgift var en retrodukning med saker från 1950-70-tal, de flesta loppade men även några ärvda. (Och besticken är visst från 1980-talet, tror jag.) Sen är det några nutida prylar med som jag ersatt med när jag har saknat något från rätt epok.
Så här har jag dukat – följ länkarna för att läsa mer!
Duken är av äldre datum och designern heter Erna Gislev.
Tallrikarna är ur Arabias servis Arctica, och den har jag samlat ihop under många second hand-rundor.
Glasen är Boda Novas Picnic, även de ihopsamlade över lång tid.
Den fina vasen kommer från Bitossi, och är designad av Aldo Londi.
Ljuslyktorna som passande nog har precis samma form som vasen är formgivna av Björn Ramel för SEA glasbruk, men dem måste jag ha missat att presentera här i bloggen vid köpet.
Pottan som bålen serveras ur är Monica Backströms design för Boda Nova.
Sleven i akrylplast använder jag egentligen till en bålskål från Orrefors, men den är också second hand.
De höga grå glasen är både ärvda och samlade under loppisrundor. De kommer från Björkshult, men formgivaren är anonym.
Besticken heter Zigzag, och de är från 1980-talet. Några uppsättningar av den svarta modellen har jag kvar sen dess, men de vita har jag köpt då och då när jag har hittat dem second hand.
Karaffen är Iittalas Ultima Thule, och den har jag köpt som ny någon gång på 1970-talet, så den har hängt med mig ett bra tag.
Salladsskålen i ebenmin med plastbestick, Festivostakarna från Iittala och de konformade metallströarna från Gense har jag ärvt av mina föräldrar.
Och helt nya saker är seltersglasen och den vita porslinsbrickan under bålskålen.
Kategoriarkiv: 60-tal
Dessertskålar, Langenthal
Jag gillar kompletteringar! Plötsligt bara händer det att den där servisdelen man saknat står där i hyllan på second hand-butiken. Idag hittade jag två dessertskålar från Langenthal. Dessa små djuptallrikar använder vi mycket, till soppa bl.a., och det är väl anledningen till att vi bara har haft 4 kvar av dussinet vi köpte nån gång på 1980-talet. Men nu är det i alla fall ett halvdussin i skåpet!
De stod på olika ställen i butiken och den ena kostade 5 kr och den andra 15, märkligt nog. En tia i snitt är ett helt OK pris!
Servisen heter TC 100 och är formgiven av Hans (Nick) Roericht år 1959. Det var hans examensarbete på Designskolan i Ulm, och den togs genast i produktion. Den tillverkades mellan 1962 och 2006 av Thomas/Rosenthal. Kvalitén på porslinet är fenomenal, 40 års användning syns knappt. Vi använder inte mattallrikarna, de har fått följa med yngsta dottern till hennes lägenhet och används alltså dagligen där.
Vas ”Rocket”, SEA glasbruk
Min blick föll på den här lilla rökgrå vasen under min loppisrunda igår. Fin form, och så vackert glas som tonar mot mörkare vid mynningen. Det ringde en liten igenkänningsklocka, så jag köpte den för 15 kronor.
En liten bildgoogling visade att jag hade rätt, den var ”någonting”, nämligen en ”Rocket” formgiven på 1960-talet av Inge Samuelsson för SEA glasbruk, Kosta. Den har tyvärr ingen märkning eller signatur.
På nätet hittar jag den i två olika storlekar, ca 15½ cm som denna och en högre som är 20 cm. Den finns även i grönt, klarblått, rosalila och bärnsten. De små brukar säljas för 150-200 kr, den större modellen värderas till ungefär 400 kronor.
Detta var alltså ett fynd-fynd. 🙂
Salladsskål, Duralex
Den här salladsskålen påminner mycket om den jag köpte härom veckan. Lite nostalgi är nog inblandad här: jag tror att vi hade en likadan (eller åtminstone snarlik) skål hemma när jag var barn/ung. Den är tillverkad i pressglas av Duralex i Frankrike på 1960-talet, och det fanns dricksglas med samma mönster i många, många hem.
Den är perfekt storlek när man ska göra sallad för två personer: man kan blanda om salladen i skålen utan att det åker över kanterna eftersom den är så pass djup.
Jag tycker att det är så fint att den har mönster även i botten! Det blir fina reflexer i glaset, och ett roligt mönster när man tittar ner i den.
Duken som ligger under skålen är en halvbred gardinvåd som ska få bli bordslöpare hos mig. Den kanske åker med till stugan nästa sommar också, den hemvävda stilen skulle passa fint där.
Glaskanna, Reijmyre glasbruk
Den här fina kannan eller tillbringaren fann jag härom dagen. Det är en te- eller kaffekanna från Reijmyre glasbruk i ett värmetåligt glas som kallades SIAL. Det är ett vanligt bruksföremål, och jag har inte lyckats hitta något namn på formgivaren.
Kannorna från Reijmyre gjordes i många olika modeller: med och utan pip, med eller utan dragen hänkel, med eller utan handtag i trä och stål. En del lyxigare modeller hade en rechaud att hålla värmen över. Jag har hittat bilder på nätet av snarlika kannor, men de har ofta en längre pip placerad lite längre ner på kannan, se bild längre ner.
Bordstabletten som kannan står på är också ett second hand-fynd. Jag hittade sex stycken likadana för en femma styck. De är snygga att använda när man dukar ovanpå en större duk i naturfärgat, lite skrynkligt linne.
Den här kannan ska egentligen ha ett lock, men eftersom jag ska använda den som tillbringare är det inte nödvändigt att det finns med. Jag tänker mig att det kan vara praktiskt med en tillbringare som har pip och inte bara en utböjd överkant. Om man har t.ex. isbitar eller citronskivor i vattnet så följer de inte med och pluppar ner i glaset så att det stänker.
Ett par bilder från nätet föreställande snarlika kannor, den första från en auktion på Auctionet och den andra från Tradera. Båda auktionerna är avslutade och den första inbringade 150 kr, den andra 120.
På de här bilderna ser man hur glaslocket ska se ut.
Tyg, retro
Det här retrotyget fångade min blick på Kupan härom dagen. Jag är ju väldigt förtjust i rött, men däremot inte i fjärilar… Det fick ändå följa med hem. En rejält lång bit var det, 2½ meter, och det kostade 50 kr. Jag tror att jag ska duka med det när vi firar yngsta dotterns trettioårsdag i helgen.
Jag visste ingenting om det, men jag lade in lite frågor i bl.a. ett par specialiserade Facebookgrupper, och där fanns det någon som visste: Designern heter Erna Gislev. Nu ska jag leta vidare efter mer information.
Salladsskål Delphi, Gullaskruf
En sån här salladsskål hade vi hemma när jag var barn. Den försvann någonstans, troligen vid någon flytt under årens lopp. Nu när denna plötsligt stod på en hylla på en av second hand-butikerna (har glömt vilken) så kunde jag inte låta bli att köpa den. Den ska få följa med till stugan och bo där framöver. Jag kan ha gett max 30 kr för den.
Lite sökning på nätet visar att den hör till en serie som tillverkades för Tempo och hette Delfi när den kom 1957, men senare stavades Delphi. Formgivare var Lennart Andersson, och den tillverkades av Gullaskruf.
Vinglas, Picnic, Boda Nova
Jag fortsätter att komplettera min glasserie Picnic av Bertil Vallien från 1967.
Den här gången var det tre vinglas i fint skick för en tia styck. Jag har så många nu att ölglasen har fått flytta ut i en extrahylla i garaget. De är så klumpiga och stora och svåra att diska i maskin, så jag använder vinglasen till öl också. Funkar utmärkt. 🙂
På hyllan i second hand-butiken där jag hittade vinglasen fanns även ett par likadana i mycket ljusgrönt glas, men de fick stå kvar. De skulle ändå inte ha passat in.
Glas, Pisaranrengas (Droppring), Iittala
Jag har haft spanarögonen påkopplade ett tag och letat efter dessa finska glas i design av Timo Sarpaneva, Pisaranrengas (Droppring på svenska) från Iittala. De formgavs 1965 men producerades en bit in på 70-talet.
En väninna hade denna modell som vinglas men några hade förolyckats och hon ville komplettera. Jag hittade först ett lite mindre glas som antagligen är ett dessertvinglas, men så i förra veckan dök det plötsligt upp ett vinglas i rätt storlek och dessutom några snaps- och vatten/whiskyglas. Jag hörde av mig till henne – men då visade det sig att hon hade köpt en helt ny serie! Jag har alltså början på en ny glasservis…
”Den världsberömde finländske konstnären och formgivaren Timo Sarpaneva föddes i Helsingfors 1926 och avled i samma stad 2006. Sarpaneva arbetade huvudsakligen med glas, men också med andra material såsom trä, metall, textil och porslin. Från och med 1950 var han knuten till Iittala, där han 1966 formgav ljusstaken ”Festivo”, vilken idag finns i vart och vartannat hem. Sarpaneva räknas i dag till Finlands mest inflytelserika konstnär under 1900-talet.”
https://www.bukowskis.com/sv/bukipedia/15827-timo-sarpaneva
Vinglas, Picnic, Boda Nova
Tänk så det kan bli… 🙂 I torsdags hittade jag en hel drös Picnic-vinglas på PMU, och idag stod ytterligare ett på hyllan, denna gång på Repris! På PMU fick jag ge 35 kr styck, men detta udda glas gick för en femma.
Det hade en minimal nagg i kanten, och jag gissar nästan att det funnits fler men att någon som var mer kräsen än jag har lämnat kvar det. Men jag köpte det, för det är alltid bra att ha några extra! Inget kalas utan kras…
Jag ställer det längst in i skåpet och har det i reserv när vi är 13 (!) vid bordet.
Kostnad vid detta tillfälle: 5 kr
Kostnad totalt under 2021: 305 kr
2021: Igång igen… Vinglas Picnic från Boda Nova
Äntligen har jag vågat mig ut i second hand-butikerna igen. Dubbelvaccinerad men fortfarande försiktig…
Ett av mina första fynd blev sju vinglas ”Picnic” från Boda Nova, form Bertil Vallien 1967. Jag har sedan förr hittat fem stycken, men nu blev dussinet fullt! Ölglas och snapsglas har jag också, så nu kan jag duka komplett med dessa fina glas. De var inte billiga för att vara i andrahandssammanhang, faktiskt hela 35 kr styck, men det tycker jag att de är värda.
(Glasen finns i nyproduktion. Läs mer nedanför bilderna!)
Inköpspris: 35 kr styck, summa 245 kr
Total kostnad under 2021: 245 kr
Kosta Boda har beslutat sig för att ”öppna arkiven” som de kallar det, och ta upp vissa klassiska glasmodeller i nyproduktion. De två största glasen samt karaffen ur serien Picnic blev först ut, och nu finns alltså dessa vackra glas i nyproduktion!
Läs mer här>>>
Och här>>>
Så här skriver Bertil Vallien själv:
”Jag gjorde Picnic som ett enkelt glas utan ben och fot i den vanliga bemärkelsen. Formen och idén ger ett förfinat glas. Det bastanta benet som fylls med dryck ända ner till foten ger hela glaset dryckens färg att greppa om. Det får glaset att kännas festligare än ett vanligt dricksglas, likväl som det passar bra att servera mjölk i en helt vanlig tisdag. Karaffen har med sin pip fått en liten knorr och ett utseende som påminner om en fågel. Det ger karaffen personlighet och karaktär. Serien känns nu åter högst aktuell och det är dags för en ny generation att uppleva och glädjas åt den serie som fanns i många hem under det sena 60-talet. Back to basic.”
– Bertil Vallien.
(Glasen i nyproduktion säljs för ca 350-400 kr för en tvåpack, så jag gjorde nog ett fynd…)
25/2019: Dessertvinsglas, Johansfors glasbruk
Vid två olika tillfällen har jag nu hittat Ettglaset i mellanstorleken. Förrförra veckan fann jag fyra glas i second hand-butik, och idag fem till på Lions stora välgörenhetsloppis. Nio stycken i skåpet alltså. (Visst är det märkligt att det känns ”fel” på något sätt? Det ska ju vara hel- eller halvdussin, eller möjligen åtta stycken…)
ETT-glaset var en serie bruksglas som såldes på Konsum och Domus och tillverkades på Johansfors glasbruk i slutet av 1960-talet. Formgivningen stod Bengt Edenfalk för.
På andra bilden syns skillnaden mellan serierna Ett-glaset (t. v.) och Allglaset.
Kostnad vid dessa två köptillällen: 60 kr
22/2019: Picnic, Boda
Jag tror att jag har börjat bli synsk på gamla dar…
Häromdagen var jag upptagen med något helt annat här hemma när det plötsligt kom över mig: Jag MÅSTE fara till Kupan en sväng! Japp, sagt och gjort. Tur att det bara ligger några minuters bilväg bort…
Och se, där på hyllan stod tre vinglas ”Picnic” av Bertil Vallien för Boda och bara väntade på mig! Ölglas och snapsglas har jag sen förut, men inga vinglas i den här mellanstorleken. Så nöjd!
(Tyget under glasen är ett fint möbeltyg som jag tänker sy några kuddar av.)
Kostnad vid detta köptillfälle: 30 kr
17-21/2019: Diverse smått och gott: Eda, Skruf, Gullaskruf
Idag tog jag en sväng förbi Repris efter skolan, mest för att lämna av en kasse och en låda med ”skänkes-grejer”, men kunde förstås inte låta bli att gå in. Det var ju bra, för några små fynd dök upp:
– Fyra söta dessertskålar från Eda glasbruk. Jag har en blå och en rökfärgad sen förut, och de kommer att bli så fina på stugan där vi har lite lantligare stil.
– Tre Lilla Allglaset i bärnstensfärg, från Skrufs glasbruk. Tyvärr hade ett av dem en nagg under foten, men inget som stör funktionen. (Dessa kommer jag att sälja, eftersom jag har valt att ha den servisen i klarglas.)
– Fyra skålar ”Reffla” av Arthur Percy för Gullaskruf. De små är inte särskilt praktiska eftersom kanten är så låg vid böjarna, men de två större ska jag säkert få nytta av. (Se mer info under bilden!)
– Två svarta äggkoppar som sitter ihop med sitt lilla fat. Jag funderade om de kunde vara Boda Nova. Så är det nog inte, men de kommer att passa fint till den servisen i alla fall. Precis samma färgton och glans på glasyren.
– En Lazy Susan i ljust trä. Jag har funderat länge på att köpa en för att ha till småplock som serveras i en massa skålar, och för en tjuga var det ju inget att snacka om.
Fakta hämtade ur tidningen Scandinavian Retro:
Arthur Percy var drygt 60 år gammal och ett välkänt namn inom porslinsindustrin när han anlitades av Gullaskruf. Här började han för första gången arbeta med glas, både blåst och pressat, ofta i enkla och rena former. Redan 1952 kunde han presentera Reffla, serien som blev en folklig fullträff och under några år i mitten av 50-talet stod för merparten av Gullaskrufs omsättning av pressat hushållsglas.
Alla Reffla-delar gjordes i ofärgat glas, och många av dem kunde även fås i opal, grönt, rött, vitt och benvitt flussglas. Det gjordes även mindre upplagor i turkos, lila, gula, orange- och rubinröda nyanser. Inte förrän några år in på det kärva 70-talet upphörde tillverkningen.
Kostnad vid detta köptillfälle: 145 kr
16/2019: Engelska temuggar
Senaste loppisköpet blev en regelrätt nostalgitripp. De här engelska temuggarna ägde jag nämligen i slutet av 1960-talet – jag tror att man fick en mugg när man köpte en viss burk med te. Kan det ha varit Kobb’s?
Hursomhelst så har mina förolyckats allihop, men fyra nya stod och väntade på mig i lördags. De är en aning krackelerade i glasyren, och en är lite ful inuti (står med hett vatten och maskindiskmedel i över natten så får vi se), men jag gillar dem ändå!
Jag kan inte läsa märkningen, för den är dold under ett tjockt lager glasyr, så fabrikationen vet jag tyvärr ingenting om.
De ska få följa med till sommarstugan till våren. 10 kronor styck fick jag betala.
Kostnad vid detta köptillfälle: 40 kr
14/2019. EPA-glas, Skruf
De här söta små gröna nubbeglasen drog blicken till sig direkt. Jag kände inte igen dem men plockade ändå ner dem i kundvagnen. Sen gick jag till en lugn hörna i butiken och googlade lite. Jovisst, magkänslan hade rätt, det var nämligen så kallade EPA-glas från Skruf, formgivna av Bengt Edenfalk på 1960-talet. De tillverkades i flera olika modeller, bl.a. whisky- och ölglas, tillbringare och ljuslyktor, en bit in på 1970-talet.
Glasen hade kostat 10 kr styck men var nedsatta till 3 kronor. Sju stycken fanns det.
Men eftersom grönt inte är min favoritfärg när det gäller dukning så har jag sålt dem vidare.
Kostnad vid detta köptillfälle: 21 kr
9/2019. Allglaset Mellan, Skruf
När vi hade nyårsfest för vänner och bekanta häromsistens var det knytkalas. En väninna som skulle fixa efterrätten hade varslat om att hon skulle ha med sig ett dessertvin och undrade om jag hade några bra glas. Jag trodde mig ha sett några bland mammas efterlämnade prylar, och mycket riktigt, där fanns sju stycken. Några i sällskapet dricker inte vin, så det räckte precis till de gäster som ville ha.
Sedan dess har jag spanat på alla loppisar och second hand-butiker efter fler likadana, och härom veckan hade jag tur och hittade två. De kostade en femma styck – ett fynd! Jag samlar vidare, för dussinet fullt vore trevligt att ha…
Jag visste inget om designer eller tillverkare, men de stämde så bra i form med Allglaset (design av Bengt Edenfalk, tillverkade på Skrufs glasbruk i slutet av 1960-talet) som jag har både som snaps- och vattenglas, se tredje bilden. Efter lite googlande så hittade jag några bilder, och detta ÄR ett Allglas, nämligen Allglaset Mellan.
Härligt, då var min magkänsla rätt! Jag borde egentligen ha förstått det när de fanns bland mammas glas, eftersom hon en gång i tiden hade hela serien och aldrig köpte något annat än märkesvaror.
Kostnad vid detta köptillfälle: 10 kr
2/2019. Grogglas, Björkshult
Ni vet när man blir så glad att hjärtat tar ett extra litet skutt?
Så var det när jag fick syn på de här glasen från Björkshults glasbruk. De stod dessutom på hyllan för ”Omärkta glas, 2 kr”.
Jag har samlat ihop fyra stycken vid olika tillfällen tidigare, plus att jag har ett som jag ärvde av min mamma, så nu har jag tio stycken. Det blir välkomstdrink i dem nästa gång vi har gäster!
Glasen (eller vaserna?) i grått glas kommer alltså från Björkshults glasbruk, och jag har skrivit mer om dem HÄR, HÄR och HÄR >>>
Kostnad vid detta köptillfälle: 10 kr!
53. Katt, design Rosa Ljung
Den här söta katten formgiven av Rosa Ljung kunde jag inte motstå trots att den inte alls är min stil. Jag tyckte att den var så fin med sina lilla vita blombukett under hakan. Jag har sett den med buketten glaserad i färg, bland annat lila nyanser (se bild längst ner), men den här var finare… Och så såg den lite ensam ut, tyckte jag, så den fick följa med hem. 30 kronor fick jag betala för den.
Uppdatering: Jag har ingen användning av den här prydnadskatten har jag insett, och den är alltså till salu.
Jag har sett olika uppgifter om den här katten: att den antingen skulle ha tillverkats av Deco Keramikverkstad i Helsingborg där Rosa Ljung arbetade 1967-73 eller av Guldkroken.
Den finns i flera storlekar. Denna är drygt 15 cm hög, men det finns även en katt i samma modell som är 22 cm hög.
Kostnad vid detta köptillfälle: 30 kr
50. Orange tallrikar, DECO keramikfabrik
Från DECO keramikfabrik i Hälsingborg kommer de här härliga, orange faten. Dessa tre fat är helt oanvända och har bara hängt på väggen, så de är i nyskick. 25 kronor kostade det stora, och en tia styck fick jag ge för de mindre.
DECO keramikfabrik öppnades i mitten av 1950-talet, och faten måste vara tillverkade senast 1973 eftersom de har VDN-märkning. De är handgjorda, och både utförandet av motivet och glasyren skiljer sig lite mellan faten. Jag skulle gissa att den målade signaturen under varje fat visar vem som målat dekoren på just det fatet, inte vem som formgivit det.
Kostnad vid detta köptillfälle: 45 kr
Kostnad totalt under året: xxx kr